Svart & silver ska det vara

Hej bloggen. Nu sitter jag här och nästan skäms för att jag inte har bloggat på länge. Men! Det finns många anledningar till detta, så jag tänker inte låta er bli arga på mig! ;-) Nae ni, det har varit fullt upp här!
Ni vet att dator började krångla, det slutade med att den så gått som kraschade, och jag vågade inte göra någonting utan lät den vara tills jag visste att Niclas skulle komma hit och fixa den. Så, nervöst fick jag veta att han skulle komma till Sthlm på tisdagen, så tidigt som 12.56. Han bad att jag skulle möta honom, och det fanns det ingen tvekan om att jag skulle! DOCK så fick jag sedan på kvällen reda på att hans bror blivit magsjuk, och då blev jag så där nervös, orolig och rädd som bara jag kan bli. När man har en fobi som jag, Emetofobi - rädsla för att spy, så blev jag orolig att antingen Niclas själv skulle hinna bli sjuk innan han kom hem, eller att han skulle bära på smittan och sedan att jag istället skulle bli sjuk. Men, tankarna rullade iväg och snart var det morgon, och jag tänkte att jag måste gå emot min fobi någon gång. Jag satte mig NERVÖST som himmel och pannkaka på tåget, och åkte in mot centralen. Jag var där ca 20 min innan han skulle anlända, så det var inga problem med att hitta till hans tåg.
Jag tittade på när det började rulla in på plattformen, jag började "möta" tåget eftersom det stannade en bit bort. Folk började strömma ut ur tåget, och tårarna rann nedför mina kinder på grund av denna bitande kyla. Sedan såg jag min älskling gå med blicken ner i backen, så jag började springa och hoppade upp med mina armar om hans hals. FAN VAD HÄRLIGT DET VAR! Att äntligen få krama honom, pussa på honom och egentligen bara få känna hans närhet igen. Jag släppte honom aldrig, förutom när han sedan skulle äta då jag började få upp tankarna igen..
Min mage var redan då konstig och orolig, så jag kunde inte ens titta på maten, inte känna lukten..
Vi gick en bit och åkte sedan tillbaka till centralen och tog pendeln till Farsta. Vi åkte vidare till honom, myste och pratade med mormor när hon hade kommit hem. Inte lång därefter åkte vi hem till mig, eftersom att det var röd dag, igår, onsdag(vi hade inte uppdaterat våra busskort). Jag blev helkonstig, låg och halvsov framför en öppen spis och endå frös jag..
På kvällen hade vi roligt och mysigt - allt i ett, och morgonen därefter var vi ensamma ett tag. Min kropp tog kol, och jag blev alldeless matt. Jag skulle ta en dusch, men var nära att svimma hela tiden. Satte mig ner i duschen, men då höll jag endå på att ramla ihop. Älsklingen tog hand om mig därefter, och jag var tvungen att verkligen trycka i mig, vad som helst ät och drickbart. Blev lite piggare framåt eftermiddagen som tur var, och jag vet inte om jag skulle klarat det utan min älskling. TACK ÄLSKLING för att du ställer upp för mig, jag hade inte klarat det utan dig. <3
Älsklingen fixade min dator framåt kvällen, som vi höll på med enda in på natten tills idag. Så, jag fick mig bara drygt 2h's sömn, så idag har jag varit väldigt trött.. Inte så konstigt va? Haha. >.<
Älsklingen gick till skolan, jag fortsatte att göra mig iordning och åkte sedan iväg jag också. Kom till skolan, och det visade sig att jag inte hade behövt vara där. Jag trodde att nya schemat började direkt, så jag var hipp och tagg för plugg, men då visade det sig att det inte var mina kurser som var på morgonen som jag trodde. Jag skulle börja halv 1, men var där redan kl. 9. >.< Och, eftersom vi hade planerat att åka till sjukhuset senare efter lunch, så innebar det att jag fick ledigt resten av dagen! Dock satt jag med på svenskan endå, för jag orkade inte åka hem direkt igen..
Väl på sjukhuset fick vi först träffa en sjuksköterska som konstaterade att jag var tvungen till att träffa en läkare, eftersom mitt problem med magen inte alls var acceptabelt - bra alls. Jag träffade senare en läkare som sa att det tydde på magkatarr. Jag hade alla symptom för det, och han sa att det var VÄLDIGT viktigt att jag åt och drack, eftersom jag har rasat så mycket som 9 kg på knappt 3 veckor. Det är sjukt mycket. Jag har ätit så otroligt dåligt, att det bara har gått utför typ? Så mjo, nu fick jag tre mediciner jag ska ta, och sedan försöka äta äta äta vad jag vill och kan. Bara trycka i mig. ;/
SÅ iaf, sen gick jag och mamma till lindex och då köpte jag dessa två snygga armband! Hem och tittade på Glee, fikade lite, och somnade sedan. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Funderar på att bygga på tatueringen på armen. Kanskeeee? Eller hitta på något annat skoj? ;D
Nja..





Kommentarer
Postat av: catarina

oj så du berättar mycket här :-( bra iofs, för då fattar jag lite mer om vad som hänt.

du har tydlig brist på näring- yrsel & tom att gå så långt som att nästan svimma... usch, det är min fobi! faktiskt, jag är LIVRÄDD för att svimma :| fast det är ofc inte lika allvarligt som din rädsla som faktiskt ställer till vardagen för dig..

så som du själv säger, läkarn säger- och jag är säker på att många andra som ser dig "tyna bort" (förlåt :-( men 9 kg är OFANTLIGT mkt på 3 veckor, usch fyfan.. liknar mig när jag var som sjukast ju.. och då hade jag anorexi = matvägran/fobi..) - försök o ät! tänk på dig själv! du borde vara mer rädd för konsekvenserna som blir av att du inte äter, än att spy. det där kanske var vääldigt dumt att säga, men försök vända tankarna så. :-( gummaaan! <3333

2010-01-07 @ 23:27:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback